.

Jag vet inte vad jag ska säga. Men jag måste försöka knappa ner något i alla fall...

Det har gått för långt. Allt!... Jag känner mig avtrubbad. Helt och hållet.. Inte okej. verkligen inte okej, inte glad absolut inte glad. arg är jag inte längre och inte heller ledsen. Vilket är de jobbiga just nu. jag bara sitter och det är inte bra. inte bra alls!!
Det har gått för långt. med allt. jag kan inte förstå hur jag kunnat låta det gå så långt. igen.. Det tär på mig. Och jag som mådde relativt bra. 
jag vet inte vad jag ska säga. Du märker att jag upprepar mig hela tiden. FAN jag vill få bort detta. men det går inte, jag vet inte vad jag ska göra denna gången. Jag vet att allt, hela situationen med studenten, pengar, resan, skolan, jobb, allergier, vänner, pojkar o familj är det som gjort att det blivit för mycket. För mycket av allt. För lite tänka. för lite jag! jag håller på att tappa bort mig själv i allt. Och det finns inget jag kan göra åt det.
mer än att fortsätta kämpa. Men ibland blir det för mycket att hantera. Jag kan inte ta tid för mig själv så som folk säger. "men mår du så dåligt. varför tar du inte en dag för dig själv och bara samlar dig för?" EEEHHH!! ? ska jag berätta varför!? - jo! för när det är så jävla mycket SKIT rent ut sagt som ska göras, platser jag ska va på och problem jag ska lösa som ligger och trycker på hela tiden, och heeela tiden, o hela tiden!!! så är det väldigt svårt att kunna slappna av och ta det lugnt för ett slag utan att sen få det kastat rakt i ansiktet senare. jag är en sån person som inte kan *välja* mina så att säga "egna" tillfällen då jag bara gör det jag vill eller som jag kan känna att jag rensar bort mig från allt och alla som inte gynnar mig. utan dem kommer till mig då och då. sen är det min uppgift att fånga de tillfällena! annars gör det ingen nytta! men det går inte alltid och det stör mig! inte nu, men i vanliga fall.. nu känner jag ingenting. jag vet att det är för att det är för mycket, och egentligen känner jag massa, för mycket. att jag blir förvirrad.. tror det är kroppen som säger ifrån.
Fick ett mindre sammanbrott idag. då jag hade alla humör på 20 minuter villket känns ganska labilt och skrämmer mig. för jag ska må bra! jag vill inte börja må dåligt igen! förhoppningsvis så slutar det efter studenten men man vet aldrig. jag önskar. Jobbar på det... försöker mitt bästa  och håller ett krampaktigt tag om det jag känner till för att hålla mig över ytan ett tag till. Det är väl allt jag har att säga.

Så förlåt alla: om jag skulle vara lite konstig, otrevlig eller bara ett almänt psykfall. det är inte meningen <3

Och fortfarande känner jag ingenting ....