.

Jag har nog lite svårt att fatta att denna helgen va den sista jag och min Garnis kommer spendera på länge tillsammans. Hon ska åka till USA som Au Pair i 1 år (förmodligen mer) och arbeta hos en familj i Chicago.
Den familjen hon ska till var den första familjen Garnis pratade med, och trots att man säger att man inte ska ta sitt första val så tror jag verkligen inte det gäller Garnis. Denna familjen verkar perfekt för henne:
Inte för att föräldrarena är Advokater och hon får tillgång till en egen bil och mobil utan för att familjen i sig verkar så himla ödmjuka och angagerade i den mån de kan, Pappan tränar den yngste sonens fotbollslag vilket är ett stort plus för Garnis då hon älskar fotboll, de har en gullig hund som hon får ta hand om och ett av barnen har ADHD samt tourettes syndrom. Garnis är utbildad till att arbeta med barn som har speciella behov/handikapp och har även erfarenhet av det i vardagen, samt att hon sökte en familj som hade barn med speciella behov. Jag tror att detta kommer bli helt kanon för Garnis då föräldrarna även är mycket erfarena av att ha Au Pair. Hon sa själv att det känndes som en trygghet.

Men nu när jag sitter här och skriver, så känns det lite konstigt att faktumet är det att jag INTE kan umgås med henne när jag vill, Jag kan inte åka till uhamn o träffa henne eller hon kan inte komma till mig när man börjar tycka att det är dags. att det sakta börjar sjunka in e liiite jobbigt tror jag. Men jag vet ju, att jag alltid har henne över telefonene eller nätet och varför ska man göra så stor grej över det, vi båda vet att detta är EXAKT hur det är menat till att bli

Så i morse när jag gick till jobbet fick hon en stooor kram och så sa vi, vi hörs - puss och kram

PS. Jag kommer lätt komma och hälsa på dig och jag menar det, så bäst för dig att du stannar tillräckligt länge för att jag ska hinna med det ;) <3