År 2013 har vart.....
Hej! Det va länge sen jag skrev nu.
Sånt händer ibland. Jag har löst mycket det senaste. Inte hållet min diet. Duschat lite. Badat mycket. Tänkt så lite som möjligt.
Tills idag. Det är sååå mycket som hänt i år. 2013 har vart en riktig berg och dalbana. Vi har haft ett framgångsrikt år Patric och jag.
På många sätt. Samtidigt har det vart tungt. Vi köpte bilen, jag bytte jobb. Börja som kallskänka till biträdande kökschef till nu kökschef (tillfälligt) går över till biträdande igen om 3 veckor. vilket är skönt. Så klart mäktar jag med det. Men det är krävande. Och jag känner att jag gärna vill ha nått att falla tillbaka på under utvecklingen. Mina nya chefer kan ge mig det.
Så det har vart sjukt mycket jobb. Jag är en arbetsnarkoman. Det blir så. Speciellt när man välkomnar något och strävar efter något på de sättet. Jag/Vi har påbörjat utredning på fertilitetskliniken. Med tanke på hur mycket problem jag haft med mina hormoner, BLÄÄÄ.
Ärligt talat så är jag glad att jag inte blivit gravid än. Jag tror att det kommer hända när det är meningen. För hade det skett för 5 månader sedan så hade jag INTE vart redo. Det hade nog knäckt mig i längden. Jag har börjat gå hos en psykolog. Höll på att gå under. Vi köpte huset. Vi har en framtidsdröm tillsammans inom fastigheter som bara växer sig starkare.
Det har hänt mycket. Jag har fått bättre kontakt med min Pappa. Börjat arbeta med problemen med min mamma. Vilket känns både bra och dåligt.
Jag har börjat få hjälp med mina stämband. Går hos en logoped.
Det har vart ett fruktansvärt år. Tungt, jobbigt, ledsamt, vilseledande... Jag har inte orkat ta hand om mig själv eller nån annan. Inte orkat bry mig om mina vänner. Mig själv. Mitt utseende. Det enda jag orkat med har vart jobbet. Och jag är SÅ glad för att jag haft ett jobb att gå till. Rutinen det medfört, glädjen jag haft. Folket jag träffat. Kollegorna. Min egen "glöd" för att orka leva när det vart som värst. (Nej har inte vart självmordsbenägen) finns så mycket annat som är att "inte leva" som att ligga hemma i soffan. Tv avstängd å bara glo upp i taket. Vara hungrig men INTE orka röra sig. I timmar... Ibland dagar...Finns inget värre. Det är inte av lathet man ligger där. Det är av hur allt blivit. Hur alla känslor man har burit på och bär på som gjort en till en mjölsäck. Jag grät aldrig. Jag bara va. Jag kände ingen glädje, ingen lust till varken mat, träning, umgänge eller något. Om du ringde mig... Ja. Även om du är mig varmt om hjärtat så hade jag inte svarat. Telefonen fick mig att få panik. Jag kunde inte! Även om jag inte svara kunde det ta 15 min innan jag lugna ner mig. Den okontrollerade ångesten!!!! Fy faaaan!
Jag är så glada tt jag tog steget till att träffa en psykolog. Att jag insåg att jag faktiskt va helt förstörd. Att JAG behövde hjälp på riktigt.. Jag är så glad. Jag mår inte bra. Nej, inte på långa vägar. Fast ni ser det säkert inte på mig. Det är ingen sommar gjort. Kanske bara Patric som vart hemma. Som har sett mig, som har hört mig. Som har fått ta hand om mig. För visst har han tagit hand om mig. Mer än jag förtjänar efter allt han fått stå ut mig. han älskar mig villkorslöst. Det är helt sjukt. Att jag känner att jag inte förtjänar det är en sak. Men det tycker han. Jag vill aldrig ta honom för givet och det tänker jag aldrig göra. Vi finns där för varandra och det är nog ingenting i mitt liv under år 2013 som jag har känt mig säker på mer än honom. Min fasta punkt. Stormens öga!!!
Han vet!! Han har sett och han förstår så väl som en annan människa skulle kunna förstå vad jag själv gått igenom. Jag är så tacksam. För mycket. Men mest det! Vi/Jag är på god väg. Till att hitta tillbaka. Till att känna livslust, glädje åt allt! Att orka bry mig. Att orka gå upp på morgonen och inte bara "göra", utan att gå upp på morgonen LEVA! Visualisera, bygga mitt liv. Med han... Den där killen som gör allt värt det!!! Jag har hopp om framtiden och längtar tills jag kan sträcka på mig le ett lende från hjärtat och själen och säga. "Nu mår jag bra"....det kommer bli en fin dag!
Jag vill även göra en sidoblick: Vet att det kanske är opersonligt. Men jag vet ju inte hur det är. Men vill be alla om ursäkt. För om jag, verkat kall i mina känslor mot er. Om jag inte hört av mig fast jag borde. Om jag vart disträ. Otrevlig eller helt enkelt inte ringt när det kanske vart bestämt. Eller tackat nej till alla inbjudningar. Som jag verkligen hade velat gå på. Men inte orkat.. Jag vet inte om det är någon som känner så, men jag vill ändå be om ursäkt om det är någon som känner sig träffad och besviken. Det är inte min mening. Jag har inte vart mig själv på, jag vet inte hur länge och jag jobbar varje dag med att försöka komma tillbaka, det är okej, det går två steg fram å ett bak. Haha!. Har ni träffat mig under året så ska ni veta att det har vart en ren kraftansträngning. Men samtidigt som det vart så, så har jag inte ångrat en enda minut av min tid tillsammans med er. Jag lever på det. Gläds. Det är bara svårt att gå upp på morgonen och orka. Bryta sig igenom den mentala väggen som står mellan. Men vi hörs 2014 jag ska gottgöra er, I'll cell you
😉
Puss
Elin
Sånt händer ibland. Jag har löst mycket det senaste. Inte hållet min diet. Duschat lite. Badat mycket. Tänkt så lite som möjligt.
Tills idag. Det är sååå mycket som hänt i år. 2013 har vart en riktig berg och dalbana. Vi har haft ett framgångsrikt år Patric och jag.
På många sätt. Samtidigt har det vart tungt. Vi köpte bilen, jag bytte jobb. Börja som kallskänka till biträdande kökschef till nu kökschef (tillfälligt) går över till biträdande igen om 3 veckor. vilket är skönt. Så klart mäktar jag med det. Men det är krävande. Och jag känner att jag gärna vill ha nått att falla tillbaka på under utvecklingen. Mina nya chefer kan ge mig det.
Så det har vart sjukt mycket jobb. Jag är en arbetsnarkoman. Det blir så. Speciellt när man välkomnar något och strävar efter något på de sättet. Jag/Vi har påbörjat utredning på fertilitetskliniken. Med tanke på hur mycket problem jag haft med mina hormoner, BLÄÄÄ.
Ärligt talat så är jag glad att jag inte blivit gravid än. Jag tror att det kommer hända när det är meningen. För hade det skett för 5 månader sedan så hade jag INTE vart redo. Det hade nog knäckt mig i längden. Jag har börjat gå hos en psykolog. Höll på att gå under. Vi köpte huset. Vi har en framtidsdröm tillsammans inom fastigheter som bara växer sig starkare.
Det har hänt mycket. Jag har fått bättre kontakt med min Pappa. Börjat arbeta med problemen med min mamma. Vilket känns både bra och dåligt.
Jag har börjat få hjälp med mina stämband. Går hos en logoped.
Det har vart ett fruktansvärt år. Tungt, jobbigt, ledsamt, vilseledande... Jag har inte orkat ta hand om mig själv eller nån annan. Inte orkat bry mig om mina vänner. Mig själv. Mitt utseende. Det enda jag orkat med har vart jobbet. Och jag är SÅ glad för att jag haft ett jobb att gå till. Rutinen det medfört, glädjen jag haft. Folket jag träffat. Kollegorna. Min egen "glöd" för att orka leva när det vart som värst. (Nej har inte vart självmordsbenägen) finns så mycket annat som är att "inte leva" som att ligga hemma i soffan. Tv avstängd å bara glo upp i taket. Vara hungrig men INTE orka röra sig. I timmar... Ibland dagar...Finns inget värre. Det är inte av lathet man ligger där. Det är av hur allt blivit. Hur alla känslor man har burit på och bär på som gjort en till en mjölsäck. Jag grät aldrig. Jag bara va. Jag kände ingen glädje, ingen lust till varken mat, träning, umgänge eller något. Om du ringde mig... Ja. Även om du är mig varmt om hjärtat så hade jag inte svarat. Telefonen fick mig att få panik. Jag kunde inte! Även om jag inte svara kunde det ta 15 min innan jag lugna ner mig. Den okontrollerade ångesten!!!! Fy faaaan!
Jag är så glada tt jag tog steget till att träffa en psykolog. Att jag insåg att jag faktiskt va helt förstörd. Att JAG behövde hjälp på riktigt.. Jag är så glad. Jag mår inte bra. Nej, inte på långa vägar. Fast ni ser det säkert inte på mig. Det är ingen sommar gjort. Kanske bara Patric som vart hemma. Som har sett mig, som har hört mig. Som har fått ta hand om mig. För visst har han tagit hand om mig. Mer än jag förtjänar efter allt han fått stå ut mig. han älskar mig villkorslöst. Det är helt sjukt. Att jag känner att jag inte förtjänar det är en sak. Men det tycker han. Jag vill aldrig ta honom för givet och det tänker jag aldrig göra. Vi finns där för varandra och det är nog ingenting i mitt liv under år 2013 som jag har känt mig säker på mer än honom. Min fasta punkt. Stormens öga!!!
Han vet!! Han har sett och han förstår så väl som en annan människa skulle kunna förstå vad jag själv gått igenom. Jag är så tacksam. För mycket. Men mest det! Vi/Jag är på god väg. Till att hitta tillbaka. Till att känna livslust, glädje åt allt! Att orka bry mig. Att orka gå upp på morgonen och inte bara "göra", utan att gå upp på morgonen LEVA! Visualisera, bygga mitt liv. Med han... Den där killen som gör allt värt det!!! Jag har hopp om framtiden och längtar tills jag kan sträcka på mig le ett lende från hjärtat och själen och säga. "Nu mår jag bra"....det kommer bli en fin dag!
Jag vill även göra en sidoblick: Vet att det kanske är opersonligt. Men jag vet ju inte hur det är. Men vill be alla om ursäkt. För om jag, verkat kall i mina känslor mot er. Om jag inte hört av mig fast jag borde. Om jag vart disträ. Otrevlig eller helt enkelt inte ringt när det kanske vart bestämt. Eller tackat nej till alla inbjudningar. Som jag verkligen hade velat gå på. Men inte orkat.. Jag vet inte om det är någon som känner så, men jag vill ändå be om ursäkt om det är någon som känner sig träffad och besviken. Det är inte min mening. Jag har inte vart mig själv på, jag vet inte hur länge och jag jobbar varje dag med att försöka komma tillbaka, det är okej, det går två steg fram å ett bak. Haha!. Har ni träffat mig under året så ska ni veta att det har vart en ren kraftansträngning. Men samtidigt som det vart så, så har jag inte ångrat en enda minut av min tid tillsammans med er. Jag lever på det. Gläds. Det är bara svårt att gå upp på morgonen och orka. Bryta sig igenom den mentala väggen som står mellan. Men vi hörs 2014 jag ska gottgöra er, I'll cell you
😉
Puss
Elin
20:38:54